I helgen besökte jag ett antal museer i Stockholm, bland annat Nordiska museet och den prisbelönade utställningen Arktis - medan isen smälter. Besöket fick mig att vilja skriva om berättarperspektiv och tilltal i utställningar.
Utställningen Arktis är välgjord, med mycket innehåll och massor av spännande föremål från det arktiska området. Det märks att museet nu tagit ett nytt grepp om sin samling och velat använda den för att ta tag i en av vår tids största utmaningar, nämligen klimatförändringarna.
Ingången till utställningen. Foto: Sofie Bergkvist
Det är fint att gå i utställningen, som tillåts ta upp en stor yta. Den är väldesignad och stämningsfull. Det slog mig också att utställningen är till stor del textbaserad. Själva berättelsen bygger på att besökaren läser texterna för att förstå innehållet i utställningen.
Läsningen av utställningstexterna fick mig att tänka på berättarperspektiv och tilltal i utställningstexter.
Inom skönlitteratur och kreativt skrivande är berättarperspektivet viktigt. Den som skriver en roman eller novell måste bestämma sig för ur vems synvinkel historien berättas. Är det ett objektivt berättande, som en journalistisk skildring där läsaren enbart får fakta och inga tankar och känslor? Är det ett allvetande perspektiv där berättaren vet, ser, känner allt och kan kliva in i olika personers tankar? Är det en av karaktärernas perspektiv? Eller är berättelsen skriven i första person, jag-form? Med tredje-personsperspektiv berättas historien genom en annan persons ögon.
Romanförfattare gör aktiva val av perspektiv och är konsekventa med det.
Textens tilltal handlar om hur texten talar till läsaren. Jag brukar rekommendera ett direkt tilltal i utställningstexter. Det betyder att du kan skriva direkt till läsaren, som blir ett du. ”Ser du den röda ballongen i bilden?”
Eller “Välkommen till utställningen XX. Här kommer du möta människor som …” osv.
Med det personliga tilltalet bjuder du in läsaren, får den att bli engagerad och inkluderar alla som läser och får dem att känna sig sedda.
Det här sättet att skriva förutsätter dock att du har tänkt igenom vem det är som talar i texten. Om det finns ett du, finns det också ett jag? Eller kanske ett vi? Och vem är i så fall detta vi?
Är det museet som är avsändare för utställningen som är vi?
Är det utställnings-teamet som är vi?
Är det vi som bor i den här staden eller landet?
Är det vi som människor?
I Nordiska museets utställning Arktis - innan isen smälter finns flera texter med ett vi. Texten nedan är ett exempel.
Vi:et återkommer i flera texter, bland annat i en text om klimatskam. “Viljan att göra rätt kan ibland övergå i narcissism. Vi vänder det goda ögat mot oss själva och det onda mot vår nästa:…”
Jag funderar över vem som ska känna sig som en del av detta vi. Jag känner mig själv lite ofrivilligt utpekad i en text som skriver om att “vi” överkonsumerar eller att “vi” sätter vår tilltro till influencers. Kanske är det detta Nordiska museet vill med sitt “vi”, peka på oss själva som en del av problemet. Men frågan kvarstår - vilka är egentligen detta vi?
Just den här utställningen vill lyfta fram människorna i Arktis, deras levnadssätt och hur klimatförändringar påverkar livet i Arktis. Det finns texter som handlar om samer, inuiter och andra folk runt Arktis. Dessa texter saknar ett vi. Här är det i stället ett objektivt berättande som präglar texten. Det objektiva berättandet skapar meningar med passiva verb som ”…under de långa vintermånaderna tillbringades mer tid inomhus…” eller ”Från Grönland exporterades pälsar”. Ibland märks ett opersonligt ”man” i texten, som i ”…dräkten signalerade att man var same.” Eller: ” Förr höll man reda på hur ånga renar man ägde eller skötte med hjälp av renstickor”.
Text i utställningen Arktis, med ett objektivt berättande. Foto: Sofie Bergkvist
När jag väl lagt märke till den här skillnaden i texterna kan tanken inte släppa mig.
Jag går fram och tillbaka i utställningen för att se om jag sett rätt, men måste tyvärr inse “vi” inte finns med bland texterna som berättar om folken i Arktis, bara i texter om “vi” som orsakat klimatförändringarna, som lever i nutid och inte lever i Arktis.
Syftar utställningens vi på en västerländsk, modern, sekulariserad, storstadsbo, medan folken i Arktis är de andra, de som är annorlunda, har en traditionell tro, lever enligt traditionella värden, är offer för klimatförändringarna osv?
Nu skulle det nog bli märkligt om Nordiska museet använde vi-formen i texterna om folken i Arktis. Snarare hade utställningen kanske vunnit på att behålla det objektiva berättarperspektivet i alla delar.
Min poängen är att det här sättet att skriva och skifta perspektiv tyder på en omedvetenhet om den egna rollen i utställningens berättelse. Å ena sidan vill Nordiska museet vara den objektiva berättaren som skildrar sakligt och kunnigt livet i Arktis och hur livet påverkas av klimatförändringarna. Å andra sidan skapar de samtidigt en uppdelning mellan ett vi och ett dom, där folken i Arktis aldrig får lov att bli del av vi:et.
Jag vill med den här texten inte nödvändigtvis peka ut just Nordiska museet som syndabockar (tror problemet finns lite varstans), utan vill hellre frågan om museets egen roll i berättelsen i utställningar. Den som skriver utställningstexter behöver fatta medvetna beslut om berättarperspektiv och tilltal och vara konsekvent med det, precis som professionella författare. Risken är annars att texterna cementerar fördomar, skapar ett vi och dom (som här) eller bara blir otydliga och svåra att förstå.
Jag vill verka för en professionalisering av konsten att skriva utställningstexter. Texter i utställningar bör vara trevliga att läsa, lätta att förstå och bjuda in läsaren på en jämbördig nivå. Ett genomtänkt berättarperspektiv och tilltal är en av många aspekter på vägen till bra texter i utställningar.
Vill du förbättra ditt skrivande av utställningstexter, och få möjlighet att träna på berättarperspektiv och tilltal? Då kan du gå en av mina webbkurser, eller boka mig för en workshop på ditt museum.