Vi som jobbar med utställningar är alla ganska vana att skriva. Många av oss har gått på universitet och skrivit mängder av text och i vårt dagliga arbete är skrivandet en viktig del. Det finns också en förväntan på det vi skriver, särskilt det som så småningom hamnar i utställningar. Museer har nämligen ett högt förtroende hos allmänheten. Folk litar på det som kommer från museer, att det är korrekt och bygger på kunskap. Det är fantastiskt att jobba i en bransch som folk litar på, men jag märker också, både när jag besöker utställningar och i mitt möte med museiprofessionella i min kursverksamhet, att detta förtroende kommer med en baksida när det kommer till vårt skrivande.
Vi vill nämligen vara plikttrogna och duktiga och leverera texter som vi tror att de ska vara. Att texter på museer ska vara fulla av fakta, med seriös ton och redovisa all kunskap vi har. Det får till följd att en del utställningstexter blir redovisande, långa och ganska trista.
Hur låter texten egentligen? Foto: Malin Kihlström
Detta händer mig också. Låt mig bjuda in er i min skrivprocess så kan jag förklara.
Jag jobbar just nu med en utställning om lek och leksaker. Den röda tråden i utställningen ska vara just lek. En av de första texterna jag skrev skulle handla om en av företaget BRIO:s första leksaker, en trähäst, som fått namnet Osbyhästen. Jag hade fått underlag om hästen och läst de texter som tidigare skrivits i böcker, på nätet och i tidigare utställning om hästen. Plikttroget började jag skriva en text som försökte få med all fakta och samtidigt berätta en kronologisk historia. Det blev en traditionell text. (Texten blev inte helt klar då jag inte hade alla fakta klara för mig, därav frågetecknen på slutet).
Osbyhästen — den första leksaken
I Ivar Bengtssons priskurant,
alltså prislista, från 1907
dök en leksakshäst i trä upp
för första gången.
Den brukar räknas som BRIOs första leksak.
Hästen fanns i olika storlekar
och med eller utan vagn.
Ivar Bengtsson köpte in hästarna
från Tomas Johansson,
som startat tillverkning av leksaker
för att tjäna extra pengar.
Tomas Johanssons verksamhet växte,
och han hade hjälp av familj och anställda
för att tillverka leksakerna.
Namnet Osbyhästen kom senare, när….?
Hästen fanns kvar i sortimentet till….?
Texten presenterar fakta, förklarar, tar med viktiga årtal och har en seriös ton som understryker det historiska sammanhanget. Men den är inte så rolig att läsa. Den är på väg att bli lite väl lång och jag undrar om besökare kommer minnas så särskilt mycket av den fakta de får, när de lämnar museet.
Kan det inte gå att skriva om Osbyhästen på något annat sätt? Om leken ska vara i centrum för utställningen kanske texten också ska få vara lite lekfull, och prata till barn och föräldrar som kommer till utställningen. Kan jag få in ett barnperspektiv, tänka att en vuxen läser för ett barn medan de tittar på hästen, och kanske inte vara så plikttrogen i skrivandet?
Jag provade så här:
Hästen - en självklar leksak
Tänk att få en egen häst att leka med!
I början av 1900-talet
var hästar vanligare än bilar
och det märktes förstås när barnen lekte.
Lycka var om föräldrarna köpte en
trähäst med fin skimmeltäckning,
sadel och kanske till och med en vagn.
Vad du kanske inte vet
är att barn även var med och gjorde hästen.
De fick sätta svansen på hästen,
eftersom deras fingrar
var små och flinka
för det pilliga jobbet.
Den här texten har inte med så mycket fakta. I stället talar den direkt till läsaren, som kan känna igen sig i lyckan att få en leksak, och kanske också fundera på hur det var att som barn få vara med och bidra i arbetet. Med det här sättet att skriva kan jag kanske leta mig in i läsarens huvud, ge dem bilder att hänga upp texten på och något som engagerar dem. Jag testade båda versionerna av texten med min uppdragsgivare, som föll direkt för den mer lekfulla texten. Det blev också tongivande för hur resten av texterna kom att skrivas.
Tro nu inte att jag menar att museer ska sluta arbeta seriöst, kunskapsbaserat och med fakta i ryggen. Nej, det jag önskar att fler jobbar mer med, handlar snarare om hur vi berättar än vad.
Det finns ett ord för hur en text uppfattas av sina läsare - tonalitet. Det handlar om den känsla texten ger läsaren.
Olika texter kan ha olika tonalitet. En reklamtext låter till exempel helt annorlunda än en lagtext. En webbsida för en myndighet har ett annat språk än en komikers hemsida.
Utställningstexter har också en tonalitet. Men många gånger är vi som skriver utställningstexterna kanske inte så medvetna om vilken känsla vi förmedlar med orden. Det är bra att många museer idag har förstått att texter behöver ha ett begripligt språk och inte vara alltför långa, men jag tror också att vi behöver bli mer medvetna om tonaliteten i våra texter.
Tonaliteten kan nämligen hjälpa till att berätta det vi vill berätta, den kan jobba med oss och bli en del i helheten i utställningen. I utställningen om lek, kan texten få vara lekfull och passa för barn. I en annan utställning jag arbetar med nu, handlar det om FN:s fredsbevarande styrkor. Där passar inte den lekfulla tonaliteten alls. Där krävs tvärtom just en allvarligare ton och ett nyanserat och korrekt språk. I andra utställningar kan texterna behöva låta ytterligare annorlunda. Vi kan alltså använda tonaliteten i förmedlingen.
Utställningen Nordbor på Nordiska museet. Foto: Sofie Bergkvist
Den nya utställningen Nordbor på Nordiska museet är kronologisk och inleder varje århundrade med en övergripande text som ringar in det som är speciellt för just det århundradet. Texterna målar med stora svepande drag upp händelser och utvecklingslinjer. Det är inte så mycket redovisande av fakta, men ändå väldigt fyllt av kunskap, förmedlat med en läsvänlig ton, ett högt tempo och ord som ger oss bilder av tiden. Det är ett bra exempel på när tonaliteten hjälper till att skapa stämning och berätta med fler hjälpmedel än fakta och redovisning av kunskap.
1700-tal
Grönskande lundar, betande får och lekande sill
Ungskog reser sig på skövlade hyggen. Betande får förvandlar snårskog till lundar. Runt städerna blommar tobaksfält och fruktträdgårdar. Landskapet brukas för att hela och bygga upp det krigströtta riket. I Bohuslän byggs nya fiskebyar när kusterna översköljs av sillstim. Vårvinten som smeker de nakna klippan fyller varje andetag med lukten av fiskrens.
(utdrag ur text på Nordiska museet)
Jag brukar säga att utställningstext är en alldeles egen genre av text, och att vi som arbetar med text på museer därför behöver jobba målmedvetet med att ge utställningstexterna det utrymme och den kärlek de förtjänar. Att arbeta med tonaliteten i texterna är ett sätt, och när vi blir medvetna om hur vi kan använda tonaliteten för att hjälpa till att berätta historien - då har utställningstexterna möjlighet att bli en del av helheten i utställningen och på riktigt bidra till att förmedla utställningens innehåll.